Allt var svart.
Mörkret var fullt av ljus men det såg inte du.
Stjärnorna lyste bakom molnen.
Varför såg du inte det?
Du dansade fram i livet.
Dansade med blodiga fötter och skadade ben.
Dödens dans.
Sömnlösa nätter där du låg och krälade i sängen.
Svarta lakan , svarta tankar, svart själ.
Svart, svart som sot.
Ditt hjärta slog, det slår, bankar som en hammare av renaste blod.
Visst kunde du gömma dig.
Under ditt täcke av dun.
Gömma dig och längta efter att synas.
Skratta åt tårarna på andra.
När vi alla vet att du gråter på insidan, det är fegare.
Men du är feg.
Vi är alla fega.
Sverige är kallt som is, hjärtarna hårda som sten.
Och vad var det du sa?
Du sa alltid nej.
Kanske hade det varit anorlunda om jag med såg stjärnorna.
Såg dem med dig.
Om vi dansade hand i hand på våra blodiga ben.
Grät, tårar av renaste glas.
Som krossades mot marken, skar hål i fötterna och stannade där.
Krossades av dina känslor.
Så som du kunde krossat mig, som du kommer krossa dig själv.
Om du bara lär dig hur.
Jag hoppas du aldrig lär dig.
För då kommer den där känslan.
Känslan , den förbjudna.
Den vi inte pratar om.
Det som är tabu.
Den som du har.
Den som jag har.
Den som vi ska kämpa emot.
Men jag orkar inte.
Jag har fått kalla fötter.
Glaset , blev till is.
Den smälte bort.
Kvar finns bara mörkret.
Mörkret utan strimmor av ljus.
Det totala.
Kalla.